Glohria

Här i Krabi flyter dagarna förbi alldeles för fort.. Hinner knappt gå upp ur sängen innan den är slut. Kan ju i och för sig bero på att vi vaknar runt två-tre på dagarna och äter frukost i en timme eller två. Nu vill jag ju inte ge er intrycket att vi är odisciplinerade för vi pluggar ju på kvällarna och nätterna, men det är så lätt att flyta med i stämningen här nere. Bråttom? Vaddå? Detta är Asien, gör er beredda på att här har vi ingen klocka och har vi det så följer vi den i allafall inte. Nu efter över sex månader här har jag kommit in i att “leva utan tid” och trivs ganska bra med dig. Svensken i mig bråkar lite med det hela dock, som att jag idag väckte Peter för att vi måste åka till immigrations kontoret för att förlänga våra visum. “Peter, dags att gå upp nu hjärtat. Måste förnya visumen innan klockan fyra” Vet inte varför jag har valde att säga klockan fyra men jag tror de är inprintat sen hemma att alla viktiga kontor stänger klockan fyra bara för att göra det lite svårare för oss vanliga människor. Jag har egentligen ingen aning om de stänger klockan ett för att dra till beachen eller om det har öppet till åtta ikväll. För det är lite så Asien är, ibland har det öppet toklänge på banker, affärer, köpcenter och dylikt och ibland är de tvärtom. I vietnam stängde min bank klockan tre varje dag och det var alltid smockfullt för att alla försökte få hjälp under den tiden.Inget vinnande koncept men det var värt att köa för det för det betyder ju att jag nu är stolt innehavare till ett vietnamesiskt bankkort och kan rama in det på väggen, stoltsera med det på krogen eller skattefuska om det skulle behövas.

Tillbaka till hur tiden i Asien fungerar då. Vi svenskar har ju ett hat- och kärleksförhållande till tiden. Ibland älskar vi den, som när vi får sluta tidigare från jobbet en fredagkväll eller när spårvagnen är försenad och man inser att man kommer missa 30 minuter av miljöronden på jobbet (förlåt Nettan) Men det finns stunder då vi hatar den också, som när man inte hinner förbi systembolaget sent en fredagskväll när man jobbat över en timme eller två eller när syster Tina står i duschen klockan tre på julafton och köttbullarna inte är stekta än (förlåt Tina men det finns ingen mer tidsasiat än du)

Lite så var det när vi skulle lämna Koh Phangan för att åka till Phi phi, kvinnan på guesthouset talade om att taxin skulle komma runt sex på morgonen och köra oss till färjan som skulle gå klockan sju. När man bokar en resa här i Asien så bokar man alla transporter på samma gång, det ingår i priset. Så detta betyder att du åker gemensam taxi som i detta fall skulle ta oss till en färja. Taxin plockar upp människor från olika guesthouse så man vet aldrig om man blir hämtad först eller sist så det är bara till att vänta snällt längst vägkanten om man nu skulle vara sist. Så där står vi klockan sex en morgonen, regnet öser ner och jag försöker sova halvsittandes på min backpack. Två andra killar väntar också på taxin och den ena killen ser smått nervös ut då han halvspringer gatan upp och ner. Klockan 06.05 säger han (på svenska) “Ne Gurra, nu är klockan fem över. Jag ringer tjejen i Bangkok som bokade resan åt oss och frågar vad fan som händer” Killen plockar upp telefonen för att ringa men jag som tycker synd om den där tjejen i Bangkok som säkert sover säger som det är med gemensam taxi och killen lugnar ner sig. Haha vilken nybörjare tänker jag och småflinar lite. Väl framme vid färjan hamnar jag i kön till toaletten med killen som fortfarande ser sjukligt nervös ut. Han trampar med fötterna och pillar med en broschyr. Jag hejar och frågar den vanliga frågan “hur länge ska ni resa då?” Killen berättar att han ska resa två veckor till, nästa stop är Laos där han ska gifta sig med en tjej som han aldrig träffat. Han var halvthai och nu hade hans släktingar hittat en bra thaifru åt honom i Laos. Jag förstår plötsligt varför broschyren är ihopknycklad till en liten boll och skäms lite över mina egna tankar. Vi pratar vidare och sedan är det min tur in till hålet i golvet. När jag går därifrån minns jag en av mina första resor här nere mellan Koh Chang och Siem Reap där jag halvt panikartad stod och drog Peter i armen 06.05 och frågade “Kommer inte taxin snart? Vi kommer missa färjan älskling! Ska du inte ringa dem då? När kommer den då? Tror du att det glömt bort oss? Kommer vi hinna till systembolaget?”