Glohria

Nu säger min kropp stopp till mig. Sen vi kom hem i maj har jag verkligen tokjobbat och tagit på mig alla uppdrag som jag fått. Jag har haft tre tjänser samtidigt och knappt håll reda på vart jag ska vara och vilken dag jag ska vara där. Men nu säger kroppen ifrån. Jag börjar få tillbaka min migrän som uppstod ungefär två gånger under de hela året i Asien. Här hemma har jag redan lyckats haft de två-tre gånger på mindre än sex månader. Anledning till varför jag jobbat så mycket är för att vi ska få en någolunda stabil ekonomi nu när P söker jobb men nu går de helt enkelt inte längre.
Efter noga övervägande och budgetar hit och dit har jag kommit på att de lilla jag går plus på att slita ihjäl mig kompenserar inte den lilla tid jag får över att till att bara leva.
Så sagt och gjort, from den 18 oktober jobbar jag bara och endast på avlösarservice. Med mitt nya schema då jag är upp i 95,8% (är väldigt svårt att komma upp till heltid på mitt jobb) får jag helt enkelt känna mig nöjd.
Jag kommer ha tid över till att umgås med Peter (och för den delen inte vara sur och trött) och jag kommer få tid över för att RESA!

Det börjar bli dags nu, sex månader hemma och jag börjar känna mig otroligt rastlös. Just nu ser det inte ut att bli någon lång resa på ett tag men jag vill hinna med ett besök i Paris hos Nadjib och sedan ett i Amsterdam också innan året är slut. Håll tummarna.
Till våren ser det dock ut som om de kanske kommer bli Vietnam igen. Vietnam var inte mitt favoritland under resan men när man väl hade lämnat de förstod man hur jäkla bra man hade de. Vi träffade massa goa människor där och levde livet allmänt gött. Den största anledningen till att vi kanske åker tillbaka är jobb. Jag blev erbjuden ett vikariat där för minst sex månader på en förskola och skulle få 25 dollar i timmen!!! De är massa mer än vad jag tjänar i Sverige. De pengarna som jag i såfall kommer att tjäna där kommer sparas för till en resa till sydamerika, och där kommer vi förhoppningsvis befinna oss nästa höst.
De är lite vaga planeringar än så länge men jag kämpar på och håller tummarna.
Om jag fick välja precis vad jag ville så skulle jag zappa mig tillbaka till mitt älskade paradis Lombok. Där skulle jag njuta av livet som bara jag kan. Vakna med en banan pannkaka och ta mig en tupplur i hängmattan efteråt. Senare under dagen skulle jag ta moppen till någon öde strand och njuta av de turkosa vattnet och gräva ner tårna i den stekheta vita sanden. Sen skulle jag förmodligen äta lunch och hälsa på min kattunge (inte unge längre kanske?) och ta en kall bintang till maten.
Kvällen skulle säkert spenderas på någon liten lokalpub med ett liveband som bryter så där fint på engelska som bara asiater kan och min älskade man bredvid mig.
Ja de är precis vad mina drömmar handlar om nu..