Mitt sista farväl..
Om en vecka ska jag säga hej då till en av min bästa vänner för sista gången.
Hur känns det då att ha en av sitt livs jobbigaste stunder framför sig? bedövat måste jag svara.
Jag förtränger faktumet att Sandras begravning är nära gång på gång men jag får också gång på gång nya käftsmällar då faktumet uppenbarar sig.
Jag tvingar då mig själv till att konfrontera mina känslor och sätter på någon Winnerbäck låt och låter tårarna rinna. Jag blir arg, ledsen, besviken och förundrad men efteråt känns det alltid lite lättare.
En anledning till varför allt känns så overkligt är att Sandra aldrig var en del av min vardag här i Göteborg. Men jag vet också vilken stor del hon var av mitt liv där hemma. Varje litet hörn i Hallsta bär ett minne med sig. OK macken där vi köpte korv och frossade på gräsmattan, huset där du bodde när vi var små, trappan där vi satt i flera timmar och pratade om livet. Allt bär med sig ett minne av dig Sandra och de kommer det alltid göra.
Jag tittar på de sista kortet på oss och undrar hur allt kunde bli så här?! Där sitter vi leendes i början av sommaren med armarna runt varandra. Då hade vi inte setts på över ett år pga min resa och vi sa att de aldrig skulle gå så lång tid igen. Hur överlever man vad som kommer att kännas en evighet?! men jag vet min blomma att vi kommer att ses igen, bland dimmorna i norr eller i söder, med drömmen i behåll och med lust att ta vid Där elden falnar men fortfarande glöder...
Älskade Underbara...
Annina
Jag älskar allihopa men jag hatar att konstatera att fler inte kommer skapas. Sista gången vi alla tre var tillsammans var julen 2008.
Jag vet att vi alla kommer vara tillsammans en dag igen och tills den dagen ska vi minnas dig i tusen och skapa nya minnen tillsammans som vi kan berätta om för dig sen Sandra.
Jag saknar dig min blomma, du fattas oss alla.
Sista dagen i Hallsta...
Jag vet att jag måste möta verkligheten och se den i vitögat även om det är så förbannat svårt.
Idag är dock en väldigt speciellt dag. Det är lillstrumpan Emilias första födelsedag. Grattis!!! Vi ska ha storkalas här hemma hos Sanne. Och äta muffins som hon har bakat, så skriver jag inte på en dag eller två så är jag nog magsjuk ;)
Sist vill jag bara säga ett STORT tack till alla som ringer, smsar, skriver och visar ert stöd. Det betyder otroligt mycket.
Det visar vilken underbar människa Sandra var och hur många hon har påverkat.
Sov så sött min asfaltsblomma, vi saknar dig!
Den starkaste stjärnan
Igår kväll träffades vi några gamla vänner och pratade minnen hemma hos Matte. Du har lämnat ett tomrum efter dig som aldrig kommer att fyllas. Jag satt flera gånger under kvällen och kikade på dörren för att se om du skulle komma snart, men du kom ju aldrig.
Mina tankar virvlar omkring i en grå dimma, ibland slår verkligheten till som en käftsmäll. Det är då allt rasar, själen skriker varför?
Svaren kommer vi aldrig få, jag väljer att se de som på samma sätt som Sandras lillasyster Alexis ser de, himmlen har fått en ny ängel och vi en stjärna att titta på.
Älskade du, borta men aldrig glömd!
älskade..
Min blomma, vi ska kämpa vidare mot ett farligare land!
Min Blomma
Jag försöker ta på vad som är verkligt och vad som är en dröm, jag befinner mig någonstans emellan de två stadierna. Att Sandra är borta på riktigt är något som jag varken vill eller kan förstå.
Att sätta sig på tåget upp till sin hemstad för att ta farväl av en underbar vän är bland de svåraste jag har gjort.
Många vänner har lämnat oss under åren men du Sandra?! Jag trodde aldrig att jag skulle behöva möta den dagen.
Min älskade lilla blomma, jag har sett hur du har kämpat för att slå dig fri från asfalten och så många gånger har du lyckas. Du har tagit nya tag, sett en ny dag med nya möjligheter. Vad var skillnaden den här gången?
I mitt hjärta där finns ditt rum, jag har pyntat det med dina favoritsaker. Där spelas Winnerbäck på högsta volym och dit går min fribiljett när jag vill träffa dig. Inom mig lever du alltid vidare, jag älskar dig...
Farväl min vän, vila i frid!
Ibland ramlar man ner i en avgrund och vet inte riktigt hur man ska ta sig upp?! Ibland väljer man de dummaste val någonsin och vi andra står kvar och undrar varför?
Min underbara vän! Genom åren har vi älskat och hatat, skrattat och gråtit, kramas och slagis. Oavsett så har du alltid varit min Sandra, hon som såg ut som en kille, som dök in med konstiga utläg som ingen förstod sig på, som satte sig på tåget till Gbg för att hälsa på mig i fyra timmar.
Hon som utan tvekan ställde sig för att försvara en 13 årig Tebbe som höll på att få stryk av de "tuffa" brudarna. Hon som spelade fotboll och därför bar omkring på mjölkpaket under festerna, hon som kunde somna var som helst men framförallt hon som kunde laga mitt hjärta om de gått itu.
Hur ska vi klara oss utan dig?
I våra hjärtan finns nu ett speciellt litet rum, de rummet är bara till för dig. Där kommer en del av dig alltid leva vidare i värme och kärlek.
Jag önskar jag kunde få spola tillbaka tiden, ge dig en kram och säga vi tar oss igenom de här, precis som allt annat. Men de går inte, du har redan flygit iväg.
Lilla älskade fjäril, flyg!
jag ska sakna din välsignelse
när stormarna rasar
länge ska du fattas
i den vådliga stan
tack för skymningens sånger
tack för nattens alla lögner
tack för rodnaden om morgonen
och drömmarna på dan
tack för kriget mot dom kloka
för virvlarna i håret
tack för svaren på gåtorna
du la i min hand
jag ska minnas dina drömmar
jag behåller dina viljor
jag ska söka dina krafter
i ett farligare land
farväl Jupiter, adjö
jag måste läka mina sår
jag ser din singlande snö
dölja spåren där jag går
