Glohria

Här sitter jag nu 4 dagar i veckan i en väldigt bekväm stol stirrandes på en datorskärm med ett headset på huvudet. Samma människor passerar utanför dörren flera gånger under dagen. Första gången de går förbi hälsar de glatt men resten under dagen är jag för dem en del av inredningen. Vi fikar vid tio, pratar om världsliga saker så som tandläkarbesök, vad som står i dagens metro och vädret.
Vid tolv går jag på lunch, jag försöker smita i väg till något av de mysiga ställena längst Karljohansgatan men oftast äter jag inne för att vara den duktiga i spara & slösa.
På lunchen är det dags för mer samtal och denna gång diskuterar vi matlådan men jag får sällan vara med i den disskutionen eftersom jag 90% av tiden har en färdigrätt från Findus.
Eftermiddagsfikat hoppar jag oftast över och tar en kaffe på rummet, sen går jag ner för att titta på duvorna som jag så fint brukar säga när barnen är i närheten. Det sitter liksom i en att ha andra ord för dåliga saker när man jobbar med barn, jag kanske borde ändra på de nu när jag är bland vuxna. Jag drar en rök, tänder en cancerpinne, smuttar på en rökstav.

Göteborg är en vacker stad, de är den men jag måste nog säga att utsikten från mitt kontor måste vara bland de tråkigaste i hela stan. Jag skulle kunna beskriva den som väldigt vacker, kontoret ligger precis nere vid hamnen, man ser hur stenabåtarna ger sig av mot danmark med glada förväntansfulla resenärer, fiskmåsarna glider i en cirkel över segelbåtarna vid Lindholmen och solen strålar över Ramberget. Det var en väldigt förskönad beskrivning, i själva verket cirklar måsarna över plåthusen som förvarar fisk i mängder, folk ramlar av båtarna med en öl i handen och med ångesten väntades hemma, segelbåtarna ser jag bara masten på och precis utanför ser jag mynningen av tingstadstunnel och hör alla passivt aggressiva bilister hänga sig på tutan så fort någon rackare tränger sig före.

Trots detta så trivs jag, jag trivs med att vakna 7.00 på morgonen, jag trivs med att sitta instägd på ett kontor fram till klockan 15.00, jag trivs med min findusmatlåda och främst så trivs jag med lönen som kommer in på kontot den 27:e.

Igår kväll träffades vi några gamla vänner och pratade minnen hemma hos Matte. Du har lämnat ett tomrum efter dig som aldrig kommer att fyllas. Jag satt flera gånger under kvällen och kikade på dörren för att se om du skulle komma snart, men du kom ju aldrig.
Mina tankar virvlar omkring i en grå dimma, ibland slår verkligheten till som en käftsmäll. Det är då allt rasar, själen skriker varför?

Svaren kommer vi aldrig få, jag väljer att se de som på samma sätt som Sandras lillasyster Alexis ser de, himmlen har fått en ny ängel och vi en stjärna att titta på.
Älskade du, borta men aldrig glömd!

Jag försöker ta på vad som är verkligt och vad som är en dröm, jag befinner mig någonstans emellan de två stadierna. Att Sandra är borta på riktigt är något som jag varken vill eller kan förstå.
Att sätta sig på tåget upp till sin hemstad för att ta farväl av en underbar vän är bland de svåraste jag har gjort.
Många vänner har lämnat oss under åren men du Sandra?! Jag trodde aldrig att jag skulle behöva möta den dagen.

Min älskade lilla blomma, jag har sett hur du har kämpat för att slå dig fri från asfalten och så många gånger har du lyckas. Du har tagit nya tag, sett en ny dag med nya möjligheter. Vad var skillnaden den här gången? 

I mitt hjärta där finns ditt rum, jag har pyntat det med dina favoritsaker. Där spelas Winnerbäck på högsta volym och dit går min fribiljett när jag vill träffa dig. Inom mig lever du alltid vidare, jag älskar dig...

Ibland ramlar man ner i en avgrund och vet inte riktigt hur man ska ta sig upp?! Ibland väljer man de dummaste val någonsin och vi andra står kvar och undrar varför?

Min underbara vän! Genom åren har vi älskat och hatat, skrattat och gråtit, kramas och slagis. Oavsett så har du alltid varit min Sandra, hon som såg ut som en kille, som dök in med konstiga utläg som ingen förstod sig på, som satte sig på tåget till Gbg för att hälsa på mig i fyra timmar.
Hon som utan tvekan ställde sig för att försvara en 13 årig Tebbe som höll på att få stryk av de "tuffa" brudarna. Hon som spelade fotboll och därför bar omkring på mjölkpaket under festerna, hon som kunde somna var som helst men framförallt hon som kunde laga mitt hjärta om de gått itu.
Hur ska vi klara oss utan dig?

I våra hjärtan finns nu ett speciellt litet rum, de rummet är bara till för dig. Där kommer en del av dig alltid leva vidare i värme och kärlek.
Jag önskar jag kunde få spola tillbaka tiden, ge dig en kram och säga vi tar oss igenom de här, precis som allt annat. Men de går inte, du har redan flygit iväg.
Lilla älskade fjäril, flyg!





jag ska sakna din välsignelse
när stormarna rasar
länge ska du fattas
i den vådliga stan
tack för skymningens sånger
tack för nattens alla lögner
tack för rodnaden om morgonen
och drömmarna på dan

tack för kriget mot dom kloka
för virvlarna i håret
tack för svaren på gåtorna
du la i min hand
jag ska minnas dina drömmar
jag behåller dina viljor
jag ska söka dina krafter
i ett farligare land

farväl Jupiter, adjö
jag måste läka mina sår
jag ser din singlande snö
dölja spåren där jag går

Bjuder på lite musik, känns de inte lite lejonkungen?!