Glohria

Nu har det verkligen varit uppehåll från bloggandet och känner att jag inte riktigt har motivationen till att sitta här och skriva heller. Just nu försöker jag koncentrera mig på skolan vilket inte är helt enkelt just nu. Har riktigt tunga och tråkiga uppgifter som tyvärr måste göras (vad sägs om skriva tre sidor om alternativ till diagnosering?!) Sitter även lite i skiten då min kursansvarig inte talade om alla böcker som jag tydligen behövde för kursen, han rekommenderade bara de han själv hade skrivit.
Så nu är jag på andra sidan jorden och ska ha en tenta på en bok som jag inte har. Så om någon räddande ängel där hemma har lite extra tid att låna boken åt mig och scanna in den så gör ni Tebbe till världens gladaste. Kanske ska erbjuda en 50 lapp för den som gör de och lägga ut en annons på blocket. Det kanske lyckas, men förlitar mig på mina nära o kära där hemma först.

Vad har mer hänt sen sist då? Jo vi har öhoppat runt och bara njutit av livet. Träffat helt underbara människor och gjort massa roliga saker.
Just nu är vi bosatta i Krabi och har ett jätte mysigt rum som vi ska bo en månad i. Dels för att komma i fatt med all skola och för att spara ihop lite pengar då det går över 4000 till försäkringar denna månad. Men snart är det jul och man får hålla tummarna att ett litet bidrag från familjen kommer in på kontot ;)

I fredags var på en reggae konsert i Ao nang. Det stora dragplåstret var Job 2 Do som är lite som Thailands Bob Marley. Vi var riktigt peppade och trodde vi skulle dansa på stranden hela natten lång. När vi väl kommer fram har de bytt lokal så konsertet är i ett köpcenter. Inte alls vad vi tänkt oss, istället för paradisstrand fick vi kartongpalmer och en pappersmåne som någon kreativ människa hade ordnat. Allt för the right feeling.
Job är först med att kliva upp på scenen. Han pratar om hur mycket han hatar USA (ja, han är från Thailand), han prisar kungen och eftersom detta är en miljökonsert nämner han nått ohörtbart om de också. Sen kör han igång och låt nr 2 är hans storslänga så jag bestämmer mig för att springa fram till scenen och filma (som redan fem personer gör) Skillnad mellan mig om de här fem personerna har jag ingen aning om men nått med mig gör att Job blir lite grinig. Han skäller ut mig i micken och tar upp papper och kastar på mig. Jag går chockad tillbaka till bordet och vägrar sjunga med i texten.
En timme senare knallar jag till toaletten och möter mannen i fråga. Jag konfronterar honom och får ett förlåt tillbaka. Jag är inte riktigt nöjd men mjuknar upp när han erbjuder en cigg (och ett foto med honom, som jag tackar nej till) Vi pratar en stund om livet, musik och vädret. Helt plötsligt ställer sig Job upp och skricker “ DU SKULLE HA SAGT DET DIREKT TILL MIG” Jag fattar ingenting och blir ganska chockad när jag tre sekunder senare får ett collegeblock i pannan. Han fortsätter skrika, så med lite alkohol i kroppen och en jäkla massa ilska klämmer jag fram årets kommentar “YOU ARE NO MORE RASTA, THEN THE RATS RUNNING ON THE STREET” Han tittar konstigt på mig och säger “Nej du, NU ska jag gå upp på scenen och berätta för ALLA om dig” men någonstans på trestegstrappan upp till scenen glömmer Job bort mig och sjunger en låt istället.

Vårat hem en månad framöver



Balkong