Mitt sista farväl..
Just nu är mitt liv ett pågående kaos men med vissa rastplatser på vägen. Jag har precis gått på en helt ny tjänst och även hoppat in som samordnare på mitt ordinare jobb under en månad.
Om en vecka ska jag säga hej då till en av min bästa vänner för sista gången.
Hur känns det då att ha en av sitt livs jobbigaste stunder framför sig? bedövat måste jag svara.
Jag förtränger faktumet att Sandras begravning är nära gång på gång men jag får också gång på gång nya käftsmällar då faktumet uppenbarar sig.
Jag tvingar då mig själv till att konfrontera mina känslor och sätter på någon Winnerbäck låt och låter tårarna rinna. Jag blir arg, ledsen, besviken och förundrad men efteråt känns det alltid lite lättare.
En anledning till varför allt känns så overkligt är att Sandra aldrig var en del av min vardag här i Göteborg. Men jag vet också vilken stor del hon var av mitt liv där hemma. Varje litet hörn i Hallsta bär ett minne med sig. OK macken där vi köpte korv och frossade på gräsmattan, huset där du bodde när vi var små, trappan där vi satt i flera timmar och pratade om livet. Allt bär med sig ett minne av dig Sandra och de kommer det alltid göra.
Jag tittar på de sista kortet på oss och undrar hur allt kunde bli så här?! Där sitter vi leendes i början av sommaren med armarna runt varandra. Då hade vi inte setts på över ett år pga min resa och vi sa att de aldrig skulle gå så lång tid igen. Hur överlever man vad som kommer att kännas en evighet?! men jag vet min blomma att vi kommer att ses igen, bland dimmorna i norr eller i söder, med drömmen i behåll och med lust att ta vid Där elden falnar men fortfarande glöder...
Om en vecka ska jag säga hej då till en av min bästa vänner för sista gången.
Hur känns det då att ha en av sitt livs jobbigaste stunder framför sig? bedövat måste jag svara.
Jag förtränger faktumet att Sandras begravning är nära gång på gång men jag får också gång på gång nya käftsmällar då faktumet uppenbarar sig.
Jag tvingar då mig själv till att konfrontera mina känslor och sätter på någon Winnerbäck låt och låter tårarna rinna. Jag blir arg, ledsen, besviken och förundrad men efteråt känns det alltid lite lättare.
En anledning till varför allt känns så overkligt är att Sandra aldrig var en del av min vardag här i Göteborg. Men jag vet också vilken stor del hon var av mitt liv där hemma. Varje litet hörn i Hallsta bär ett minne med sig. OK macken där vi köpte korv och frossade på gräsmattan, huset där du bodde när vi var små, trappan där vi satt i flera timmar och pratade om livet. Allt bär med sig ett minne av dig Sandra och de kommer det alltid göra.
Jag tittar på de sista kortet på oss och undrar hur allt kunde bli så här?! Där sitter vi leendes i början av sommaren med armarna runt varandra. Då hade vi inte setts på över ett år pga min resa och vi sa att de aldrig skulle gå så lång tid igen. Hur överlever man vad som kommer att kännas en evighet?! men jag vet min blomma att vi kommer att ses igen, bland dimmorna i norr eller i söder, med drömmen i behåll och med lust att ta vid Där elden falnar men fortfarande glöder...
Kommentarer
Trackback
